BERNT ROSENGREN 1937-2023

 

Johannes Cornell Dagens Nyheter 18 maj 2023:

 

Bernt Rosengrens tenorspel var själva föreningen av det moderna jazzidiomet. Tenorsaxofonisten och flöjtisten Bernt Rosengrens (1937-2023) betydelse för den moderna jazzen går knappast att överskatta, skriver Johannes Cornell som minns en musiker helt ointresserad av vara till lags. 

 

Tenorsaxofonisten och flöjtisten Bernt Rosengren tog en levande del av svensk jazzhistoria med sig i graven. Det går knappast att överskatta hans betydelse, kanske särskilt sett inifrån genren, där kunskaper och kreativa lösningar till stor del ackumuleras och förs vidare per definition ”live”. Musiken han spelade in från och med slutet av 50-talet finns förstås kvar för alla. Men vi är många som mest bara är lyssnare, och många som också föddes lite för sent för att bevittna när han var som mest närvarande i svenskt jazzliv. För egen del känns det bara desto ödsligare en dag som denna.

​

Min favoritskiva, utan att utge mig för att ha hört alla, är ”Notes from underground” från 1974. Rosengrens superkvartett med Tommy Koverhult på ytterligare en tenorsaxofon, Torbjörn Hultcrantz på bas och Leif Wennerström på trummor föregick Per ”Texas” Johanssons band med samma sättning utan ackordinstrument med en herrans massa år. På skivan medverkar även musiker utöver kvartetten, bland dem trumpetaren Maffy Falay och slagverkaren Okay Temiz, födda i Turkiet och signifikativa i en kontext där den amerikanska jazzens hegemoni hade brutits till förmån för inte bara ”friare” former utan också tonspråk och idéer från många fler sorters folkmusik än blues.

 

Själv var Rosengren inte minst en strålande flöjtist, fullt jämförbar med till exempel Eric Dolphy. Hans tenorspel var – eller är, jag vet plötsligt inte vilket – rikt och undersökande men också rakt, kraftfullt och berättande. Det bottnade i bebop och hardbop och på lite sikt själva föreningen av det moderna jazzidiomet och kulturella strömningar i Rosengrens egen samtid. Ändå får man leta efter en musiker som framstått mindre upptagen med att vara till lags. Hans integritet var omvittnad och syntes så pass på honom att han, åtminstone på lite äldre dagar, kunde ge ett närmast avvisande intryck.

​

Rätt eller fel kunde det göra mig lite obekväm. Men mot bakgrund av den musiker han var tror jag att det egentligen var fel och att han helt enkelt inte var särskilt intresserad av att tala om sin musik – eller över huvud taget. Nu återstår bara men lyckligtvis att lyssna på skivorna och andra inspelningar. Som när han spelar Evert Taube. Och Gershwins ”Porgy and Bess”. Och tillsammans med den polske trumpetaren Tomasz Stanko – en annan pionjär i jazzen utanför USA. Eller se Roman Polanskis film ”Kniven i vattnet” från 1962. Den fina solisten i Krzysztof Komedas musik där är Rosengren. Bernt Åke Rosengren. Final solenne.

​

​

​